boy - servant, commoner, knave

boy - servant, commoner, knave

mer om bloggen

Mina tankar om vår gemensamma värld och vår existens i den. Kryddat med egobabbel och fotografi. Välkommen!

Det meningslösa i att hålla sig till sakspråket

SanningPosted by Henke 2010-06-09 22:54

Att välja vad man ska författa ett inlägg om känns minsann inte så lätt. Kanske beror det på att jag är nyfrälst, att jag öppnat upp en ventil, att jag är upprörd över ett och annat i samtiden. Jo, jag är faktiskt det, har jag insett. Det blir inte vildsvin och potatisar idag. Nej, istället tänkte jag bearbeta en text jag skrev för ett tag sedan i ett helt annat syfte. Jag tänkte nu angripa den varma och kalla sanningens vardande på ett annorlunda sätt. I relationer mellan ”sakspråk” och ”meningsspråk”.

Trots vår nutida läskunnighet och historievetenskap har inte myterna kommit att bliv förlegade. Edmund Leach såg på myter som ”the expression of unobservable realities in terms of observable phenomena”. I myten finner den troende också en sändare (t.ex. i Bibeln dess Gud) och ser sig själv som en mottagare av dess budskap. Mitt uppe i veckans afrika-läsning kan det ju vara passande att vi beger oss till just afrika för ett annat perspektiv finner vi i hur det historiska minnet av den europeiska slavhandeln överlevt hos temne i Sierra Leone. I form av onda andar, häxor, de rituella specialisternas visioner och i spådomskonstens bildspråk.

Häxorna tros leva i en parallell-värld där stor rikedom råder. Även vår världs rikedom ses bero på häxeri, en konst som européerna bemästrar och ogärna lär ut. (På tal om detta tappade jag en spånskiva på min högra stortå igår, det gör förbaskat ont...) Häxerianklagelserna synes först ha växt fram under det europeiska plantageslaveriets dagar. Medier identifierade individer som häxor vilka då kunde säljas som slavar utan samvetskval. Rika personer har aldrig varit de som ställs till svars för häxeri. De maktlösa och fattiga som anklagas görs så under förevändningen om att de i den parallella världen är ”big persons”.

Min poäng bygger på Leachs ovan observation. Då slaverihandeln var en objektiv realitet kom häxerimyten att fylla en meningsbärande förlåtande funktion för det man saknade kontroll över. Likaså lever européerna idag, i kontrast till Sierra Leonerna, i materiell rikedom. Häxeri som förklaring räddar den kollektiva självkänslan. När sakspråket inte räcker till, då det inte skänker kontroll eller mening i tillvaron, har myten ett stort värde för människor. Min slutsats är att det språk vi använder för att kommunicera påverkar hur och i vilken grad vi har förmåga att gestalta världen, i såväl sak som mening.

”Människan lever sitt liv i spänningen mellan två olika grundläggande förhållningssätt till världen, det ena analytiskt, det andra holistiskt” menar antropologen Fiona Bowie i Anthropology of religion. I det analytiska (sakspråket) är vi betraktare i en ”jag-det”-relation till omvärlden medan vi i det holistiska (meningsspråket) blir deltagare i en ”jag-du”-relation till omvärlden. Via analysen särskiljer och klassificerar vi omvärlden och söker de kausala sambanden, genom gestaltningen ”fångar [vi] in helheter, finner gemenskaper, till och med identitet, mellan det som analysen åtskilt” (ibid.). Vi har som människor förmågan till båda dessa betraktelsesätt över oss själva och vår tillvaro. Att hela tiden ”gå runt” och analysera allt, att distansera oss till allt och medvetet objektifiera allt tror jag är stört omöjligt. Inte heller skulle det vara instrumentellt meningsfullt. Något som även gäller den mest rabiata positivistiska naturvetaren. Vi är betydligt mer praktiskt orienterade och inordnar på ett eller annat sätt vår omgivning i olika narrativ. Även naturvetenskapen gestaltar helheter, men människan, jaget, kan inte fogas in i den mekanistiska världen på ett meningsfullt sätt.

Sekulariseringen har berövat oss den meningsgivande länken för våra narrativ. Det finns inte längre någon metarelation. Vi har mist existensens språk, för att använda Kurkialas ord:

Naturvetenskapen kan fånga in verklighetens gestalt i materiella termer … Fokus ligger alltså inte på enskilda organismer utan på ett system av relationer mellan ekosystemets organiska och oorganiska komponenter. Men utöver denna materialistiska helhetsförståelse av naturen kräver människan också en existentiell förståelse av helheten, en förståelse som besvarar frågan ”varför?”

Vad som nu torde vara uppenbart är att existensens språk är nuets språk. I det kan vi finna och kommunicera våra erfarenheter av att vara människa, vår glädje och vår smärta. Genom existensens språk förstår vi varandra. Inte hur signalsubstanser och neuroner i hjärnan rent mekaniskt producerar våra upplevelser, utan hur vi på det medvetna planet upplever dem. Den förra processen tillhör sakspråket, den senare meningsspråket. Vi får problem med myterna då vi använder dess språk som vetenskapligt, som ”en uppsättning försanthållanden om en värld utanför människan själv”. Peder Thalén har skrivit: ”Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne är i allmänhet bärare av samma meningsförlust.” Och jag tar åter hjälp av Kurkiala:

Att avtvinga religionen samma svar som man förväntar sig av vetenskapen är sekulariseringens ena sida. Att avtvinga vetenskapen samma svar som man förväntar sig av religionen är dess andra.

Vetenskapen språk svarar inte mot samma frågor som myten. Meningsspråket är intersubjektivt. Genom det lär Vi att oss leva i relation till omvärlden och varandra. ”Vetenskapens ambition är att ge oss en objektiv sanning, religionens ambition är primärt att ge oss en moralisk sanning.” I mytens meningsfyllda narrativ blir människan viktig, hon blir delaktig i världen. I den förstås det lilla genom det stora och det stora genom det lilla.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.