boy - servant, commoner, knave

boy - servant, commoner, knave

mer om bloggen

Mina tankar om vår gemensamma värld och vår existens i den. Kryddat med egobabbel och fotografi. Välkommen!

Den enda sanningen

SanningPosted by Henke 2010-06-07 09:45

Finns det olika typer av sanning? Jag tror det. Under den sista tiden är detta något jag allt mer börjat inse på ett lite mer medvetet plan. Vi har objektiva kontra moraliska dito vill jag mena. Ett sätt att angripa relationerna mellan dessa typer av sanningar är i dikotomin av varm och kall. En objektiv sanning blir här kall, en moralisk varm. Så också upplevelserna av dem. Visst, man kan med största passion söka och jubla över upptäckten av det kalla. Men det är inte det upptäckta, säg en ny supertålig, superlätt och ekonomiskt billig metallegering, som upplever meningen (dvs. värmen) av dess egen upptäckt. Det är i upptäckarens inre meningen uppstår. En mening i form av en moralisk sanning: att man gjort något meningsfullt! Något meningsfullt för det som redan är meningsfullt. Exempelvis att tillskrivas ära eller mer altruistiskt genom insikten av att denna metallegering kan komma tusentals människor till nytta och glädje. Kanske genom att benproteser nu blir enkla och billiga att producera där behovet av dem är som störst.

Den varma sanningen är den inre, den sanning vi kan känna. Den kalla sanningen är den yttre, den vi kan se. Jag såg ganska nyligen filmen Don Juan de Marco. Ungefär en halvtimme in i filmen redogör don Juan (Johnny Depp) filmens sensmoral och livsåskådning. Man kan välja hur man vill vara människa, hur man vill se världen. Men det kan vara farligt! Väljer du att leva efter (egentligen snarare med) en inre sanningsvärld (jag kallar den mytvärlden) som bryter mot den i det övriga samhället rådande verklighetskoden placerar du dig inte bara utanför samhället. Nej, du kommer också bli stämplad som skvatt galen. Med andra ord är den varma sanningen kontextbunden i bemärkelsen av att den är beroende av hur vi internt organiserar världen och, mär väl, hur vi kommunicerar denna värld utåt. Den kalla sanningen å sin sida är sann då den motsvaras i externa entiteter. Mikael Kurkiala skriver i I varje trumslag jordens puls:

Religionen har förvandlats från att vara ett totalt förhållningssätt till världen, ett sätt att handla i den, att läsa in mening i den och kommunicera med den, till att bli ett system av idèer, en uppsättning försanthållanden om en värld utanför människan själv. Gud har genom denna tankeoperation förvandlats från ett ”du” till ett ”det”. Genom samma förvrängning av religionen har dess myter förvandlats till kvasivetenskapliga berättelser.

Och på samma sätt, säger jag då, har de vetenskapliga berättelserna förvandlats till kvasireligiösa. När jag var 19 upptäckte jag Bhagavad-gita vilket förändrade min syn på religionen. Jag sökte då aktivt i mitt inre att förneka att världen skulle kunna ha någon annan dimension än den som jag i detta PM benämner som kall. Jag föddes in i pingstkyrkan, en del av, i min mening, religionens baksida. Den gav mig varken mening eller svar. Det jag bl.a. fann i Bhagavad-gita var versen (3:3):

The Supreme Personality of Godhead said: O sinless Arjuna, I have already explained that there are two classes of men who try to realize the self. Some are inclined to understand it by empirical, philosophical speculation, and others by devotional service.

Myterna handlar om de eviga frågorna i människans liv, men, finns det sådana? Olika människor, på samma plats och i samma tid, har olika behov av den mening myterna kan ge. Vid första anblick är detta påstående självklart. Men efter lite eftertanke menar jag att det bara är frågan om en liten gradskillnad. Även en individ som inte sitter och funderar på en transcendental mening, om en för- eller efterexistens, lever i en värld full av myter. Vad är rätt och vad är fel? Var Robin Hoods gärningar i myten moraliskt riktiga? Eller var hans agerande förkastligt? Sagor kallas ibland för sedelärande berättelser. Hur många barn eller vuxna skulle idag tilltalas av att lyssna till ”sedelärande berättelser”? Få, tror jag. Men vår existens är full av dem. Jag har en god vän. Han heter Olle och är 3 år. För någon månad sedan under hans födelsedagskalas försegick lite ”vuxenprat”, om att mamma och pappa hade rest en del innan Olle kom till världen. Olle stannade upp mitt i sin lek med ett av nytillskotten av leksaker och frågade: ”Var var jag då?”. Nog tror jag att många av oss, vuxna som barn, då och då ställer oss den frågan. Och ibland mer än annars behöver vi något slags svar. Kanske ett hopp.

Vi finner även myterna inom populärkulturen av idag. Jag kommer att tänka på filmen X-men och de därpå följande filmerna. Dessa spinner på idèen om ett nästa steg i människans evolution, en evolution som resulterat i en ny art. Dess medlemmar är på alla sätt och vis lika oss med ett undantag. De har samma relationer till känslor, till meningen med livet (kärlek, etc) som vi andra. Men de har nya ”superhjälte-egenskaper”. Vissa kan med sinnet böja metaller, andra kan ur handen kasta eld eller is, andra morpha kroppens form efter någon annans, etc. Det finns även en tv-serie betitlad Heroes i samma anda.

Vad som är uppenbart är att det inte finns några mystiska bakomliggande faktorer till denna nya arts uppkomst. Det är bara ett nästa steg i evolutionen, ett rent vetenskapligt faktum. Här har vårt samhälles vetenskap, och inte religion, auktoriteten som skapar trovärdigheten för serien. Kanske är det här framtiden, kanske finns den redan här? Ett helt annat tema gäller för megabiosuccén Avatar. Någonstans i framtiden när jordens människor börjat kolonisera andra planeter stöter man på motstånd. Just under ett heligt träd, tillhörande ett av planetens folk, finns enorma fyndigheter av ett material jordmänniskorna vill åt. Detta folk lever i symbios med planeten, med Gaia. Något även alla övriga arter gör. Då en av planetens folk rider på dess flygande ödlor är ryttare och ödla ett, de står i direkt kontakt sina sinnen emellan (även om ryttarens vilja går före ödlans).

Den första av dessa genrer tror jag ger människor hopp. Hopp om kontroll. Kontroll i en värld man annars upplever sig förslavad utav. Att själv kunna välja hur livet skulle kunna yttra sig. Den senare genren handlar å andra sidan om en brist efter mening. Av alienation från (á la Karl Marx) att vara människa. En flykt ifrån känslan av att stå ensam i en stor och oöverblickbar värld.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post1