boy - servant, commoner, knave

boy - servant, commoner, knave

mer om bloggen

Mina tankar om vår gemensamma värld och vår existens i den. Kryddat med egobabbel och fotografi. Välkommen!

Det meningslösa i att hålla sig till sakspråket

SanningPosted by Henke 2010-06-09 22:54

Att välja vad man ska författa ett inlägg om känns minsann inte så lätt. Kanske beror det på att jag är nyfrälst, att jag öppnat upp en ventil, att jag är upprörd över ett och annat i samtiden. Jo, jag är faktiskt det, har jag insett. Det blir inte vildsvin och potatisar idag. Nej, istället tänkte jag bearbeta en text jag skrev för ett tag sedan i ett helt annat syfte. Jag tänkte nu angripa den varma och kalla sanningens vardande på ett annorlunda sätt. I relationer mellan ”sakspråk” och ”meningsspråk”.

Trots vår nutida läskunnighet och historievetenskap har inte myterna kommit att bliv förlegade. Edmund Leach såg på myter som ”the expression of unobservable realities in terms of observable phenomena”. I myten finner den troende också en sändare (t.ex. i Bibeln dess Gud) och ser sig själv som en mottagare av dess budskap. Mitt uppe i veckans afrika-läsning kan det ju vara passande att vi beger oss till just afrika för ett annat perspektiv finner vi i hur det historiska minnet av den europeiska slavhandeln överlevt hos temne i Sierra Leone. I form av onda andar, häxor, de rituella specialisternas visioner och i spådomskonstens bildspråk.

Häxorna tros leva i en parallell-värld där stor rikedom råder. Även vår världs rikedom ses bero på häxeri, en konst som européerna bemästrar och ogärna lär ut. (På tal om detta tappade jag en spånskiva på min högra stortå igår, det gör förbaskat ont...) Häxerianklagelserna synes först ha växt fram under det europeiska plantageslaveriets dagar. Medier identifierade individer som häxor vilka då kunde säljas som slavar utan samvetskval. Rika personer har aldrig varit de som ställs till svars för häxeri. De maktlösa och fattiga som anklagas görs så under förevändningen om att de i den parallella världen är ”big persons”.

Min poäng bygger på Leachs ovan observation. Då slaverihandeln var en objektiv realitet kom häxerimyten att fylla en meningsbärande förlåtande funktion för det man saknade kontroll över. Likaså lever européerna idag, i kontrast till Sierra Leonerna, i materiell rikedom. Häxeri som förklaring räddar den kollektiva självkänslan. När sakspråket inte räcker till, då det inte skänker kontroll eller mening i tillvaron, har myten ett stort värde för människor. Min slutsats är att det språk vi använder för att kommunicera påverkar hur och i vilken grad vi har förmåga att gestalta världen, i såväl sak som mening.

”Människan lever sitt liv i spänningen mellan två olika grundläggande förhållningssätt till världen, det ena analytiskt, det andra holistiskt” menar antropologen Fiona Bowie i Anthropology of religion. I det analytiska (sakspråket) är vi betraktare i en ”jag-det”-relation till omvärlden medan vi i det holistiska (meningsspråket) blir deltagare i en ”jag-du”-relation till omvärlden. Via analysen särskiljer och klassificerar vi omvärlden och söker de kausala sambanden, genom gestaltningen ”fångar [vi] in helheter, finner gemenskaper, till och med identitet, mellan det som analysen åtskilt” (ibid.). Vi har som människor förmågan till båda dessa betraktelsesätt över oss själva och vår tillvaro. Att hela tiden ”gå runt” och analysera allt, att distansera oss till allt och medvetet objektifiera allt tror jag är stört omöjligt. Inte heller skulle det vara instrumentellt meningsfullt. Något som även gäller den mest rabiata positivistiska naturvetaren. Vi är betydligt mer praktiskt orienterade och inordnar på ett eller annat sätt vår omgivning i olika narrativ. Även naturvetenskapen gestaltar helheter, men människan, jaget, kan inte fogas in i den mekanistiska världen på ett meningsfullt sätt.

Sekulariseringen har berövat oss den meningsgivande länken för våra narrativ. Det finns inte längre någon metarelation. Vi har mist existensens språk, för att använda Kurkialas ord:

Naturvetenskapen kan fånga in verklighetens gestalt i materiella termer … Fokus ligger alltså inte på enskilda organismer utan på ett system av relationer mellan ekosystemets organiska och oorganiska komponenter. Men utöver denna materialistiska helhetsförståelse av naturen kräver människan också en existentiell förståelse av helheten, en förståelse som besvarar frågan ”varför?”

Vad som nu torde vara uppenbart är att existensens språk är nuets språk. I det kan vi finna och kommunicera våra erfarenheter av att vara människa, vår glädje och vår smärta. Genom existensens språk förstår vi varandra. Inte hur signalsubstanser och neuroner i hjärnan rent mekaniskt producerar våra upplevelser, utan hur vi på det medvetna planet upplever dem. Den förra processen tillhör sakspråket, den senare meningsspråket. Vi får problem med myterna då vi använder dess språk som vetenskapligt, som ”en uppsättning försanthållanden om en värld utanför människan själv”. Peder Thalén har skrivit: ”Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne är i allmänhet bärare av samma meningsförlust.” Och jag tar åter hjälp av Kurkiala:

Att avtvinga religionen samma svar som man förväntar sig av vetenskapen är sekulariseringens ena sida. Att avtvinga vetenskapen samma svar som man förväntar sig av religionen är dess andra.

Vetenskapen språk svarar inte mot samma frågor som myten. Meningsspråket är intersubjektivt. Genom det lär Vi att oss leva i relation till omvärlden och varandra. ”Vetenskapens ambition är att ge oss en objektiv sanning, religionens ambition är primärt att ge oss en moralisk sanning.” I mytens meningsfyllda narrativ blir människan viktig, hon blir delaktig i världen. I den förstås det lilla genom det stora och det stora genom det lilla.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post3

Den enda sanningen

SanningPosted by Henke 2010-06-07 09:45

Finns det olika typer av sanning? Jag tror det. Under den sista tiden är detta något jag allt mer börjat inse på ett lite mer medvetet plan. Vi har objektiva kontra moraliska dito vill jag mena. Ett sätt att angripa relationerna mellan dessa typer av sanningar är i dikotomin av varm och kall. En objektiv sanning blir här kall, en moralisk varm. Så också upplevelserna av dem. Visst, man kan med största passion söka och jubla över upptäckten av det kalla. Men det är inte det upptäckta, säg en ny supertålig, superlätt och ekonomiskt billig metallegering, som upplever meningen (dvs. värmen) av dess egen upptäckt. Det är i upptäckarens inre meningen uppstår. En mening i form av en moralisk sanning: att man gjort något meningsfullt! Något meningsfullt för det som redan är meningsfullt. Exempelvis att tillskrivas ära eller mer altruistiskt genom insikten av att denna metallegering kan komma tusentals människor till nytta och glädje. Kanske genom att benproteser nu blir enkla och billiga att producera där behovet av dem är som störst.

Den varma sanningen är den inre, den sanning vi kan känna. Den kalla sanningen är den yttre, den vi kan se. Jag såg ganska nyligen filmen Don Juan de Marco. Ungefär en halvtimme in i filmen redogör don Juan (Johnny Depp) filmens sensmoral och livsåskådning. Man kan välja hur man vill vara människa, hur man vill se världen. Men det kan vara farligt! Väljer du att leva efter (egentligen snarare med) en inre sanningsvärld (jag kallar den mytvärlden) som bryter mot den i det övriga samhället rådande verklighetskoden placerar du dig inte bara utanför samhället. Nej, du kommer också bli stämplad som skvatt galen. Med andra ord är den varma sanningen kontextbunden i bemärkelsen av att den är beroende av hur vi internt organiserar världen och, mär väl, hur vi kommunicerar denna värld utåt. Den kalla sanningen å sin sida är sann då den motsvaras i externa entiteter. Mikael Kurkiala skriver i I varje trumslag jordens puls:

Religionen har förvandlats från att vara ett totalt förhållningssätt till världen, ett sätt att handla i den, att läsa in mening i den och kommunicera med den, till att bli ett system av idèer, en uppsättning försanthållanden om en värld utanför människan själv. Gud har genom denna tankeoperation förvandlats från ett ”du” till ett ”det”. Genom samma förvrängning av religionen har dess myter förvandlats till kvasivetenskapliga berättelser.

Och på samma sätt, säger jag då, har de vetenskapliga berättelserna förvandlats till kvasireligiösa. När jag var 19 upptäckte jag Bhagavad-gita vilket förändrade min syn på religionen. Jag sökte då aktivt i mitt inre att förneka att världen skulle kunna ha någon annan dimension än den som jag i detta PM benämner som kall. Jag föddes in i pingstkyrkan, en del av, i min mening, religionens baksida. Den gav mig varken mening eller svar. Det jag bl.a. fann i Bhagavad-gita var versen (3:3):

The Supreme Personality of Godhead said: O sinless Arjuna, I have already explained that there are two classes of men who try to realize the self. Some are inclined to understand it by empirical, philosophical speculation, and others by devotional service.

Myterna handlar om de eviga frågorna i människans liv, men, finns det sådana? Olika människor, på samma plats och i samma tid, har olika behov av den mening myterna kan ge. Vid första anblick är detta påstående självklart. Men efter lite eftertanke menar jag att det bara är frågan om en liten gradskillnad. Även en individ som inte sitter och funderar på en transcendental mening, om en för- eller efterexistens, lever i en värld full av myter. Vad är rätt och vad är fel? Var Robin Hoods gärningar i myten moraliskt riktiga? Eller var hans agerande förkastligt? Sagor kallas ibland för sedelärande berättelser. Hur många barn eller vuxna skulle idag tilltalas av att lyssna till ”sedelärande berättelser”? Få, tror jag. Men vår existens är full av dem. Jag har en god vän. Han heter Olle och är 3 år. För någon månad sedan under hans födelsedagskalas försegick lite ”vuxenprat”, om att mamma och pappa hade rest en del innan Olle kom till världen. Olle stannade upp mitt i sin lek med ett av nytillskotten av leksaker och frågade: ”Var var jag då?”. Nog tror jag att många av oss, vuxna som barn, då och då ställer oss den frågan. Och ibland mer än annars behöver vi något slags svar. Kanske ett hopp.

Vi finner även myterna inom populärkulturen av idag. Jag kommer att tänka på filmen X-men och de därpå följande filmerna. Dessa spinner på idèen om ett nästa steg i människans evolution, en evolution som resulterat i en ny art. Dess medlemmar är på alla sätt och vis lika oss med ett undantag. De har samma relationer till känslor, till meningen med livet (kärlek, etc) som vi andra. Men de har nya ”superhjälte-egenskaper”. Vissa kan med sinnet böja metaller, andra kan ur handen kasta eld eller is, andra morpha kroppens form efter någon annans, etc. Det finns även en tv-serie betitlad Heroes i samma anda.

Vad som är uppenbart är att det inte finns några mystiska bakomliggande faktorer till denna nya arts uppkomst. Det är bara ett nästa steg i evolutionen, ett rent vetenskapligt faktum. Här har vårt samhälles vetenskap, och inte religion, auktoriteten som skapar trovärdigheten för serien. Kanske är det här framtiden, kanske finns den redan här? Ett helt annat tema gäller för megabiosuccén Avatar. Någonstans i framtiden när jordens människor börjat kolonisera andra planeter stöter man på motstånd. Just under ett heligt träd, tillhörande ett av planetens folk, finns enorma fyndigheter av ett material jordmänniskorna vill åt. Detta folk lever i symbios med planeten, med Gaia. Något även alla övriga arter gör. Då en av planetens folk rider på dess flygande ödlor är ryttare och ödla ett, de står i direkt kontakt sina sinnen emellan (även om ryttarens vilja går före ödlans).

Den första av dessa genrer tror jag ger människor hopp. Hopp om kontroll. Kontroll i en värld man annars upplever sig förslavad utav. Att själv kunna välja hur livet skulle kunna yttra sig. Den senare genren handlar å andra sidan om en brist efter mening. Av alienation från (á la Karl Marx) att vara människa. En flykt ifrån känslan av att stå ensam i en stor och oöverblickbar värld.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post1