boy - servant, commoner, knave

boy - servant, commoner, knave

mer om bloggen

Mina tankar om vår gemensamma värld och vår existens i den. Kryddat med egobabbel och fotografi. Välkommen!

May the force be with you

ReligionPosted by Henke 2010-06-13 23:31

Jag och min kära sambo goade ner oss i soffan framför TVn och lät en film ta över våra liv under en sisådär 117 minuter. The Soloist var titeln där Jamie Foxx spelade mot Robert Downey Jr. med Cahterine Keener i den ena av de två enda egentliga birollerna. Jamie spelade en hemlös med en ängel på ena axeln, och en demon på den andra. Ängeln var musiken, demonen schizofrenin. Robert hade rollen som reporter på LA Times. Han kom att bli fascinerad över och engagerad i Jamies karaktär. En riktigt bra film skulle jag vilja påstå. Lite allmän fakta bjuds man också på. Något som kanske förväntas av en film ”based on a true story”. Nåväl, en skrämmande fakta man bjöds på var att i LA finns över 90000 hemlösa. Snacka om misär i det förlovade landet, kilometer ifrån våra kära Hollywoodmänniskor.

Igår tog jag tillfället i akt att citera herr Yoda. För er som inte vet vem denne figur är så kan jag meddela att han är en i allra högsta grad religiös inspiratör. Förutom då att han är en liten grön utomjording som besitter och bemästrar Kraften i Star Wars filmerna/böckerna. Jag citerar nu ifrån Wikia.com:

Kraften, eng. The Force, var en metafysisk, sammanbindade och allstädes närvarande kraft som utgjorde grunden för Jedi och Sith ordrarna.

I grund och botten skulle man nog kunna placera in dessa George Lucas tankegångar i de flesta mystiska religiösa former, vare sig de är baserade på buddhism, kristendom, hinduism eller islam. De finns i alla traditioner. Något som jag fått upp ögonen för tack vare att jag pluggat religionshistoria i ett par år är hur diversifierade alla religioner är. Buddhismen är något otroligt missupfattad. Ta Zen-buddhisten som ska döda buddhan och helt enkelt inse att han alltid varit ett med altet, eller sufiern (muslimsk mystiker) som först måste inse att ”det finns ingen Gud” innan han går vidare i trosbekännelsen (”förutom Gud”) för att till sist inse att han är Gud.

Var var jag? Jo, igår kväll startade jag och Suss ett ”kolla-igenom-alla-Star Wars-filmerna-race”. Vi hann med halva det första (eller fjärde om du räknar felaktigt) eposet. Den andra halvan avnjöt vi i morse, så de så. När jag nu satte mig framför tangentbordet kom jag att tänka på en studie jag hörde om för ett tag sedan. I Storbrittanien görs var tionde år en livsåskådningsundersökning. I denna blev Jediism den fjärde största religionen i unionen. Fräckt, eller hur? Hur många av dessa svar som var seriösa kan man ju spekulera i. Kanske finns det studier. Men, ändock, så finns det de som seriöst ser sig tillhöra denna religion. Antalet som hade angett ”Jedi” som religion var snudd på fyrahundratusen! Får jag lite tid över i veckan ska jag försöka hinna kolla upp lite jedi-kyrkors hemsidor och se om jag kan hitta några studier runt fenomenet. Gör jag det kanske jag plitar ner nått om det också.

Hur, var och när (hela tiden iofs) nya religioner uppstår är hur intressant som helst. Gammalt blandas med nytt, exogent med indogent. Hur science-fiction genren är en stor inspiratör är också det hur spännande som helst. Det finns t.ex. individer som har Stargate-serierna som precis lika heliga förebilder som en del kristna ser på Bibeln. Samtidigt ser situationen i vissa delar av världen mycket mörka ut. Religioner som överlevt i tusende år håller på att försvinna. Ett hemskt exempel är Irak. Innan herr Bush invaderade landet var det inget lätt ställe att leva på. Nu är det däremot för många helt omöjligt. Ofta har man tre alternativ, omvändelse, flykt eller döden.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post6

Ett skepp kommer lastat med hat...

SamhällePosted by Henke 2010-06-12 19:51
Denna dag har jag i huvudsak ägnat mig åt att plöja kurslitteratur, vilken i sin tur mestadels behandlat Europas koloniala era på den afrikanska kontinenten. Jag kan inte låta bli att om och om igen dra paralleller till Israel. Hur konstigt är det att det finns radikala grupper som använder våld där? Och om nu medlemmar ur dessa grupper, eller hela fraktioner, medverkar i en icke-våldsaktion, ja då kritiseras hela aktionen. Varför? För att man har samröre med, den mycket populära termen, terrorister. Vore det inte sundare att istället ge beröm till dessa organisationer över att de medverkar i icke-våldskampanjer? Vi har ju ett mycket närmare exempel där makten faktiskt satt sig vid förhandlingsbordet med, ja, IRAs politiska gren.



Jag har flera gånger under dagen stött på ANC, ni vet, Nelson Mandela o co, i de texter jag försökt banka in. En rörelse som från början var elitistisk och inte alls för den breda massan. Hur man till att börja med sökte ta sig fram utan våld. Hur man trodde på reformer. Hur man sedan i frustrationens anda tog till vapen. Det finns inga folk som vill kriga för nöjes skull. Jag tror inte palestinierna egentligen vill använda våld. Men den frustration som råder skapar ilskan som leder till våldet. Eller för att använda den kloke Yodas ord: ”Fear leads to anger, Anger leads to hate, Hate leads to Suffering.”

Men att våld kan löna sig det har flera förtryckarregimer fått se prov på nyligen. Sri Lanka hade en inslagen linje man inte vek en tum ifrån. Den var: krossa tamilerna med militär makt, förhandla inte! Landsgränserna i Afrika skär rakt igenom olika etniska grupper. Man kan ju fråga sig varför judarna har större rätt till det landområde de befinner sig inom än t.ex. många afrikanska folkgrupper, kurderna, Nordamerikas indianer, och många många fler. Borde Danmark kanske anektera Skåne?

Nu menar jag inte att Israel ska avskaffas, att dess invånare skall återvända till sina ursprungsländer. Det är inte realistiskt (fenomenet "nationalstaten" är en märklig och ytterst beroendeframkallande och identitetsskapande tingest). Men alla invånare på den geografiska yta vilken betecknas Israel måste få samma rättigheter, alla bli fullvärdiga medborgare. Det är min ståndpunkt. Inte för att situationen då skulle bli särdeles lätt. Men vad för annan väg finns det att gå i det långa loppet? Att som mitt mesta tycka-illa-objekt på nätet, tidningen Världen Idag, kalla Ship to Gaza för ”Ett skepp kommer lastat med hat” känns knappast konstruktivt. Och vem tror att de människor som var och är engagerade i Ship to Gaza gör det av hat, och inte av medmänsklighet?

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post5

Egobabbel nr. 1

EgobabbelPosted by Henke 2010-06-10 23:50
Idag har jag varit på intervju. Det gick fort och resulterade i att jag nästa vecka ska testa på ett för mig nytt värv. Detta då under förhoppningen om att få fortsätta sysselsätta mig med detta över sommaren. Det handlar om att som sommarjobbare agera medlemsvärvare per telefon. En organisation som känns ok dessutom, en rikstäckande intresseorganisation för vissa privatpersoner. Ja, så skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Herren, tillika marknaschef på bygget, hade också han pluggat på teologen i Uppsala. Det kändes otippat, på nått sätt, det är ju också min institution. Kanske kan vi två gå några ronder i fikahörnan rörande ditten å datten. Hoppas kan man ju alltid i alla fall.

Susanne och jag fick äran att agera barnvakt åt två små busungar en kort stund i eftermiddags. Det var roligt :). Barn är ett mycket märkligt fenomen. Egentligen är de totalt jättehemska monster, samtidigt som de är hur söta som helst och helt underbara. Största delen av tiden gick åt till att sparka boll mot husväggen med den ena och se efter så att den andra inte rymde. Skönt att vädret var fint. Ute är bäst, helt enkelt.

Jag funderade lite på att skriva något förmildrande om evangelikala kristna istället för detta babbel. Det kan ju tyckas som att jag är ute på ett korståg mot dem, kanske. Lite är jag nog det. Men under historiens lopp har de flera gånger stått för positiva saker också, så är det bara. Men dagens Åke Grenare, Holger Nilssonare, Ulf Ekmanare och Siewert Öholmare har jag mycket svårt för. I alla fall kände jag att jag var lite för trött för ett sådant projekt.

Har precis gett upp plugget för dagen. Att läsa historia är ibland inte jättestimulerande. Speciellt då komprimerade fakta följer på samma sak, om och om igen. Men det är jäkligt intressant i alla fall. Imorgon ska jag ta tag i den första av de två uppgifter jag har beting på att författa reflektioner kring denna vecka. Mänskliga rättigheter är ämnet och att knyta det till några länder på den afrikanska kontinenten. Den andra uppgiften skjuter jag upp nån dag till ... Berlinkonferensen är då ämnet och det är ju en överspäjsig ondskefull grej.

Vad var det Sune skrev? Nått med leverpastej? Måste ta reda på det!

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post4

Det meningslösa i att hålla sig till sakspråket

SanningPosted by Henke 2010-06-09 22:54

Att välja vad man ska författa ett inlägg om känns minsann inte så lätt. Kanske beror det på att jag är nyfrälst, att jag öppnat upp en ventil, att jag är upprörd över ett och annat i samtiden. Jo, jag är faktiskt det, har jag insett. Det blir inte vildsvin och potatisar idag. Nej, istället tänkte jag bearbeta en text jag skrev för ett tag sedan i ett helt annat syfte. Jag tänkte nu angripa den varma och kalla sanningens vardande på ett annorlunda sätt. I relationer mellan ”sakspråk” och ”meningsspråk”.

Trots vår nutida läskunnighet och historievetenskap har inte myterna kommit att bliv förlegade. Edmund Leach såg på myter som ”the expression of unobservable realities in terms of observable phenomena”. I myten finner den troende också en sändare (t.ex. i Bibeln dess Gud) och ser sig själv som en mottagare av dess budskap. Mitt uppe i veckans afrika-läsning kan det ju vara passande att vi beger oss till just afrika för ett annat perspektiv finner vi i hur det historiska minnet av den europeiska slavhandeln överlevt hos temne i Sierra Leone. I form av onda andar, häxor, de rituella specialisternas visioner och i spådomskonstens bildspråk.

Häxorna tros leva i en parallell-värld där stor rikedom råder. Även vår världs rikedom ses bero på häxeri, en konst som européerna bemästrar och ogärna lär ut. (På tal om detta tappade jag en spånskiva på min högra stortå igår, det gör förbaskat ont...) Häxerianklagelserna synes först ha växt fram under det europeiska plantageslaveriets dagar. Medier identifierade individer som häxor vilka då kunde säljas som slavar utan samvetskval. Rika personer har aldrig varit de som ställs till svars för häxeri. De maktlösa och fattiga som anklagas görs så under förevändningen om att de i den parallella världen är ”big persons”.

Min poäng bygger på Leachs ovan observation. Då slaverihandeln var en objektiv realitet kom häxerimyten att fylla en meningsbärande förlåtande funktion för det man saknade kontroll över. Likaså lever européerna idag, i kontrast till Sierra Leonerna, i materiell rikedom. Häxeri som förklaring räddar den kollektiva självkänslan. När sakspråket inte räcker till, då det inte skänker kontroll eller mening i tillvaron, har myten ett stort värde för människor. Min slutsats är att det språk vi använder för att kommunicera påverkar hur och i vilken grad vi har förmåga att gestalta världen, i såväl sak som mening.

”Människan lever sitt liv i spänningen mellan två olika grundläggande förhållningssätt till världen, det ena analytiskt, det andra holistiskt” menar antropologen Fiona Bowie i Anthropology of religion. I det analytiska (sakspråket) är vi betraktare i en ”jag-det”-relation till omvärlden medan vi i det holistiska (meningsspråket) blir deltagare i en ”jag-du”-relation till omvärlden. Via analysen särskiljer och klassificerar vi omvärlden och söker de kausala sambanden, genom gestaltningen ”fångar [vi] in helheter, finner gemenskaper, till och med identitet, mellan det som analysen åtskilt” (ibid.). Vi har som människor förmågan till båda dessa betraktelsesätt över oss själva och vår tillvaro. Att hela tiden ”gå runt” och analysera allt, att distansera oss till allt och medvetet objektifiera allt tror jag är stört omöjligt. Inte heller skulle det vara instrumentellt meningsfullt. Något som även gäller den mest rabiata positivistiska naturvetaren. Vi är betydligt mer praktiskt orienterade och inordnar på ett eller annat sätt vår omgivning i olika narrativ. Även naturvetenskapen gestaltar helheter, men människan, jaget, kan inte fogas in i den mekanistiska världen på ett meningsfullt sätt.

Sekulariseringen har berövat oss den meningsgivande länken för våra narrativ. Det finns inte längre någon metarelation. Vi har mist existensens språk, för att använda Kurkialas ord:

Naturvetenskapen kan fånga in verklighetens gestalt i materiella termer … Fokus ligger alltså inte på enskilda organismer utan på ett system av relationer mellan ekosystemets organiska och oorganiska komponenter. Men utöver denna materialistiska helhetsförståelse av naturen kräver människan också en existentiell förståelse av helheten, en förståelse som besvarar frågan ”varför?”

Vad som nu torde vara uppenbart är att existensens språk är nuets språk. I det kan vi finna och kommunicera våra erfarenheter av att vara människa, vår glädje och vår smärta. Genom existensens språk förstår vi varandra. Inte hur signalsubstanser och neuroner i hjärnan rent mekaniskt producerar våra upplevelser, utan hur vi på det medvetna planet upplever dem. Den förra processen tillhör sakspråket, den senare meningsspråket. Vi får problem med myterna då vi använder dess språk som vetenskapligt, som ”en uppsättning försanthållanden om en värld utanför människan själv”. Peder Thalén har skrivit: ”Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne är i allmänhet bärare av samma meningsförlust.” Och jag tar åter hjälp av Kurkiala:

Att avtvinga religionen samma svar som man förväntar sig av vetenskapen är sekulariseringens ena sida. Att avtvinga vetenskapen samma svar som man förväntar sig av religionen är dess andra.

Vetenskapen språk svarar inte mot samma frågor som myten. Meningsspråket är intersubjektivt. Genom det lär Vi att oss leva i relation till omvärlden och varandra. ”Vetenskapens ambition är att ge oss en objektiv sanning, religionens ambition är primärt att ge oss en moralisk sanning.” I mytens meningsfyllda narrativ blir människan viktig, hon blir delaktig i världen. I den förstås det lilla genom det stora och det stora genom det lilla.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post3

När alla vet men ingen bemödar sig

SamhällePosted by Henke 2010-06-08 22:38

Under veckan som gått är det några ting jag inte kunnat släppa. Till största del är Ship to Gaza boven i dramat, iscensättaren, då media för tillfället bemödat sig med att rikta sin gemensamma jättestrålkastare mot Palestina, eller Israel, om du så vill. Jag tycker det är trist, som det så ofta är, att detta bemödande inte räcker längre än till att svinga den ofantliga strålkastaren. Plötsligt vet väldigt många väldigt mycket om det som för tillfället är i fokus. Inte bara media, utan likväl politiker, arga bloggare, osv. Man vet vem som har rätt och vem som har fel, vad som bör göras och vad som inte bör göras, vad allt beror på och vad det inte beror på. Ibland blir jag upprörd. Inte så mycket för att vissa individer ”vet” vad de vet, utan för att ingen verkar orka bemöda sig. Det känns mest som om samma grunda budskap kopieras inom respektive läger varefter man ordkrigar om just vem som vet. Varför är det inte ok att inte veta? Om det är något jag lärt mig de sista åren är det att saker och ting allt som oftast är snudd på oöverskådliga, även för våra största tänkare.

Med Ship to Gaza har religionshistorikern Mattias Gardell blivit en av huvudpersonerna i den mediala cirkusen. Jag gillar Mattias, det sticker jag inte under stolen med. Jag har läst flera av hans böcker och rekommenderar dem varmt. En sak som är säker när det gäller Mattias är att han bemödar sig. Han har forskat i fält flera gånger om, dvs. han har under flera år levt bland dem han studerat, i såväl USA som Egypten (han talar arabiska). Resultaten från denna forskning har han sedan publicerat i flera monografier och vetenskapliga artiklar. När sedan Ville, Valle och Viktor både smutskastar, dumförklarar eller t.o.m. terroristanklagar Mattias utan att ens ha ögnat baksidan på någon av hans böcker blir det rent ut sagt löjligt. Man vet utan att bemöda sig! Ett talande exempel fann jag igår hos den kristna högertidningen Världen Idag där tidningens ansvarige Ruben Agnarsson författat en text med titeln ”Antisemitiska grupper i initiativtagarens nätverk”. En smutskastande artikel sprängfylld med rena felaktigheter. Nu måste jag bara poängtera att huruvida Mattias har fel eller rätt, gör fel eller rätt, inte är det jag diskuterar. SVT är inte heller de klanderfria, kika gärna in på 22 Sömnlösa Nätter och inlägget om en viss intervju via denna länk.

Igår tog jag upp filmen Don Juan de Marco i mitt inlägg om fenomenet och ordet sanning. Att välja en annan världsbild än den rådande är farligt då du kommunicerar den utåt. Det finns oskrivna men mycket bestämda regler i alla de sociala rum vi rör oss i. Stora som små, privata som publika. I kyrkan, vare sig du är religiös eller ej, skålar du inte med en Norrlands Guld i hand hur mycket du än då skulle vara dig själv. Lika lite får du uttrycka vissa åskådningar inom vissa rum. Att i riksdagen som riksdagsman lägga fram idéer om att det just nu rådande parlamentariska systemet inte är demokratiskt skulle få stora och negativa reaktioner, hur övertygad du än var. Så får man inte tycka. Det är jag säker på. Cirkusen kring Ohly när han erkände sig som kommunist är ett exempel ur verkliga livet på vad jag söker beskriva. Hur många har läst Marx? T.ex.


Jag har precis kommit igång med min sommarkurs, Afrikas moderna historia. Därav har jag idag läst ett komprimerat kapitel om kolonialismens intåg och uttåg på kontinenten. I väldigt många fall tog afrikanerna till våld och fleråriga krig bröt ut innan de koloniala herrarna gav vika. Skulle de inte gjort detta? Eller var det ok att de gjorde det? Men baske mig om palestinierna lyfter vapnen mot Israel. Helen Thomas uttal idag, som media samstämmigt verkar beskriva som plumpt, tror jag är ett exempel på någon som känner och är frustrerad över hur människor lider. Till min brevlåda hade idag också dokumentärfilmen Waiting for Armageddon tagit sig. Är du intresserad av USAs Israelpolitik så se den! Nu minns jag inte den ansenliga siffra över hur mycket pengar amerikanska evangikala kristna varje år donerar till Israel. Samma grupper skänkte också pengar till stöd mot Mozambiques befrielsekamp, något som fortsatte även efter den officiella självständigeten ända in på 1990-talet. Livets Ord, den mest kända gruppen av den evangikala kristenheten i Sverige (Ulf Ekman är en av bakgrundsfigurerna för ovan nämnda Världen Idag) är också de besatta av Israel. Ett besök på deras hemsida räcker långt för en inblick i detta fenomen.

Nu tänkte jag sluta för idag, kanske försöker jag vara lite mer filosofisk imorgon och ta upp frågan huruvida ett vildsvin är en människa eller en potatis. Allt för att fortsätta på spåret om vetandet. En liten visdom vill jag dock skicka med er innan klicket på sänd-knappen fyras av. Flera av de praktiker de européer som besökte Afrika i forna dagar såg som ociviliserade var frälsare för praktikerna. Polygami gav stora fördelar hos de folk som blev ansatta av slavhandeln då 2 av 3 slavar på den trans-atlantiska slavhandeln var män.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post2

Den enda sanningen

SanningPosted by Henke 2010-06-07 09:45

Finns det olika typer av sanning? Jag tror det. Under den sista tiden är detta något jag allt mer börjat inse på ett lite mer medvetet plan. Vi har objektiva kontra moraliska dito vill jag mena. Ett sätt att angripa relationerna mellan dessa typer av sanningar är i dikotomin av varm och kall. En objektiv sanning blir här kall, en moralisk varm. Så också upplevelserna av dem. Visst, man kan med största passion söka och jubla över upptäckten av det kalla. Men det är inte det upptäckta, säg en ny supertålig, superlätt och ekonomiskt billig metallegering, som upplever meningen (dvs. värmen) av dess egen upptäckt. Det är i upptäckarens inre meningen uppstår. En mening i form av en moralisk sanning: att man gjort något meningsfullt! Något meningsfullt för det som redan är meningsfullt. Exempelvis att tillskrivas ära eller mer altruistiskt genom insikten av att denna metallegering kan komma tusentals människor till nytta och glädje. Kanske genom att benproteser nu blir enkla och billiga att producera där behovet av dem är som störst.

Den varma sanningen är den inre, den sanning vi kan känna. Den kalla sanningen är den yttre, den vi kan se. Jag såg ganska nyligen filmen Don Juan de Marco. Ungefär en halvtimme in i filmen redogör don Juan (Johnny Depp) filmens sensmoral och livsåskådning. Man kan välja hur man vill vara människa, hur man vill se världen. Men det kan vara farligt! Väljer du att leva efter (egentligen snarare med) en inre sanningsvärld (jag kallar den mytvärlden) som bryter mot den i det övriga samhället rådande verklighetskoden placerar du dig inte bara utanför samhället. Nej, du kommer också bli stämplad som skvatt galen. Med andra ord är den varma sanningen kontextbunden i bemärkelsen av att den är beroende av hur vi internt organiserar världen och, mär väl, hur vi kommunicerar denna värld utåt. Den kalla sanningen å sin sida är sann då den motsvaras i externa entiteter. Mikael Kurkiala skriver i I varje trumslag jordens puls:

Religionen har förvandlats från att vara ett totalt förhållningssätt till världen, ett sätt att handla i den, att läsa in mening i den och kommunicera med den, till att bli ett system av idèer, en uppsättning försanthållanden om en värld utanför människan själv. Gud har genom denna tankeoperation förvandlats från ett ”du” till ett ”det”. Genom samma förvrängning av religionen har dess myter förvandlats till kvasivetenskapliga berättelser.

Och på samma sätt, säger jag då, har de vetenskapliga berättelserna förvandlats till kvasireligiösa. När jag var 19 upptäckte jag Bhagavad-gita vilket förändrade min syn på religionen. Jag sökte då aktivt i mitt inre att förneka att världen skulle kunna ha någon annan dimension än den som jag i detta PM benämner som kall. Jag föddes in i pingstkyrkan, en del av, i min mening, religionens baksida. Den gav mig varken mening eller svar. Det jag bl.a. fann i Bhagavad-gita var versen (3:3):

The Supreme Personality of Godhead said: O sinless Arjuna, I have already explained that there are two classes of men who try to realize the self. Some are inclined to understand it by empirical, philosophical speculation, and others by devotional service.

Myterna handlar om de eviga frågorna i människans liv, men, finns det sådana? Olika människor, på samma plats och i samma tid, har olika behov av den mening myterna kan ge. Vid första anblick är detta påstående självklart. Men efter lite eftertanke menar jag att det bara är frågan om en liten gradskillnad. Även en individ som inte sitter och funderar på en transcendental mening, om en för- eller efterexistens, lever i en värld full av myter. Vad är rätt och vad är fel? Var Robin Hoods gärningar i myten moraliskt riktiga? Eller var hans agerande förkastligt? Sagor kallas ibland för sedelärande berättelser. Hur många barn eller vuxna skulle idag tilltalas av att lyssna till ”sedelärande berättelser”? Få, tror jag. Men vår existens är full av dem. Jag har en god vän. Han heter Olle och är 3 år. För någon månad sedan under hans födelsedagskalas försegick lite ”vuxenprat”, om att mamma och pappa hade rest en del innan Olle kom till världen. Olle stannade upp mitt i sin lek med ett av nytillskotten av leksaker och frågade: ”Var var jag då?”. Nog tror jag att många av oss, vuxna som barn, då och då ställer oss den frågan. Och ibland mer än annars behöver vi något slags svar. Kanske ett hopp.

Vi finner även myterna inom populärkulturen av idag. Jag kommer att tänka på filmen X-men och de därpå följande filmerna. Dessa spinner på idèen om ett nästa steg i människans evolution, en evolution som resulterat i en ny art. Dess medlemmar är på alla sätt och vis lika oss med ett undantag. De har samma relationer till känslor, till meningen med livet (kärlek, etc) som vi andra. Men de har nya ”superhjälte-egenskaper”. Vissa kan med sinnet böja metaller, andra kan ur handen kasta eld eller is, andra morpha kroppens form efter någon annans, etc. Det finns även en tv-serie betitlad Heroes i samma anda.

Vad som är uppenbart är att det inte finns några mystiska bakomliggande faktorer till denna nya arts uppkomst. Det är bara ett nästa steg i evolutionen, ett rent vetenskapligt faktum. Här har vårt samhälles vetenskap, och inte religion, auktoriteten som skapar trovärdigheten för serien. Kanske är det här framtiden, kanske finns den redan här? Ett helt annat tema gäller för megabiosuccén Avatar. Någonstans i framtiden när jordens människor börjat kolonisera andra planeter stöter man på motstånd. Just under ett heligt träd, tillhörande ett av planetens folk, finns enorma fyndigheter av ett material jordmänniskorna vill åt. Detta folk lever i symbios med planeten, med Gaia. Något även alla övriga arter gör. Då en av planetens folk rider på dess flygande ödlor är ryttare och ödla ett, de står i direkt kontakt sina sinnen emellan (även om ryttarens vilja går före ödlans).

Den första av dessa genrer tror jag ger människor hopp. Hopp om kontroll. Kontroll i en värld man annars upplever sig förslavad utav. Att själv kunna välja hur livet skulle kunna yttra sig. Den senare genren handlar å andra sidan om en brist efter mening. Av alienation från (á la Karl Marx) att vara människa. En flykt ifrån känslan av att stå ensam i en stor och oöverblickbar värld.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post1

Den upplyste fundamentalisten

FundamentalismPosted by Henke 2010-06-06 22:15

Min bibel heter just nu I varje trumslag jordens puls av Mikael Kurkiala. Mikael är kulturantropolog på Uppsala universitet och verkar tänka i mångt och mycket i samma banor som mig. Såklart då att jag lyfter hans bok till skyarna. Det parti som tar detta verk som partiprogram lovar jag att rösta på!

"Medan det förr rådde underskott på information och överskott på tid är idag förhållandet det motsatta. Förr var böcker och tidningar sönderbläddrade, de cirkulerade mellan vänner och släktningar. Folk flockade sig kring historieberättare, radioapparater och TV-apparater. Förr trängdes många människor kring samma stycke information, idag trängs många informationsenheter i samma stycke människa. Eftersom informationen ökar men vår tid inte gör det måste informationen kortas ner, förytligas och komprimeras för att få plats."

Jag tror detta tillstånd är en av förutsättningarna till fundamentalism, till svart vitt tänkande, till att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, humanisternas Christer Sturmark eller de högerkristnas Siwert Öholm får gehör för sina förenklade budskap över världens tillstånd och de lösningar de för fram på dess problem. Den norska antropologen Hylland Eriksson har skrivit: "Informationen delas upp i småbitar, avlägsnar sammanhang, pressar sig in i mindre och mindre lediga utrymmen, konstruerar vägar för att nå fram till den sista lediga kubikcentimetern i läsarens hjärna." Ja, då finns det kanske inte så mycket utrymme till eget tänkande ... i den mån vi människor är kapabla till detta, fast det är ju en annan fråga.

Att jag nu tar mig i kragen och provar på bloggossfären är denne Mikaels fel. Hans tänkade får mig att vilja brusa i etern jag också. Imorgon startar min sommarkurs. En distanskurs på halvfart från Linnéuniversitetet. Afrikas moderna historia är dess titel. Jag har så smått börjat plöja kurslitteraturen och det känns fantastiskt intressant. Men samtidigt också ganska dystert. Vår del av världens senaste koloniala era samt mycket av den hjälp "vi" efteråt sökt ge har inte skapat goda förutsättningar för denna kontinentens framtid. Afrika är också fortfarande en råvaruproducent som säljer billigt och sedemera inte har råd att importera andra produkter. Sådan är min bild till dags dato. Kanske är den annorlunda om ett par månader. Jag både tror och inte tror det.

  • Comments(0)//boy.litenfantasi.se/#post0